Den mänskliga grunden för lagar och etik

Utan Gud, hur kan du vara moralisk?


Av Frederick Edwords
Översättning av Fredrik Bendz

Detta är texten "The Human Basis of Laws and Ethics" som den framställdes i 1985 års maj-/juninummer av The Humanist - men fotnoter och ytterligare kommentarer är hämtade från det längre ursprunliga manuskriptet. Det senare presenterades ursprungligen i januari 1985 som ett häfte i "Christianity Challenges the University: An International Conference of Theists and Atheists" organiserat av en grupp evangelister och som hölls i Dallas, Texas. Frederick Edwords är Exekutiv direktör i American Humanist Association. Han är också redaktör för tidskriften The Humanist,ledamot i IHEU:s styrelse och har fått utmärkelserna Rationalist of the year (1984) samt Humanist Pioneer Award (1986).

Det engelska originaldokumentet till denna version finns på AHAs hemsida på följande internetadress: http://infidels.org/org/aha/morality.html


Det finns en tendens från många gudstroendes sida att anta att bevisbördan ligger på den icke-religiöse vad gäller frågan om moral. Således begär man att personer som verkar utan en teologisk grund rättfärdigar att de gör så - teisten antar att ingen moral är möjlig i avsaknad av någon form av "högre" lag.

I vår kultur är folk så vana vid tanken att varje lag har en lagstiftare, varje regel har en upprätthållare, varje inrättning har en ansvarig, och så vidare, att tanken på att någonting skulle vara annorlunda har en känsla av kaos över sig. Det får till följd att när man lever sitt liv utan att åberopa någon yttersta auktoritet i moraliska frågor, tänker vi oss att ens strävan och värderingar är godtyckliga. Dessutom hävdas ofta att om alla försökte leva på ett sådant sätt, skulle inga moraliska överenskommelser vara möjliga och det skulle inte finnas något sätt att döma i dispyter mellan människor. Inget försvar för en särskild moralisk ståndpunkt skulle vara möjligt i avsaknad av en absolut referenspunkt.

Men allt detta är baserat på speciella outmanade antaganden från den gudstroende moralisten - antaganden som ofta är en produkt av felaktiga analogier. Mitt syfte här blir att ta en ny titt på dessa antaganden. Jag kommer att försöka visa den faktiska källan från vilken värdena ursprungligen kommer, sörja för en fast grund för ett människobaserat (humanistiskt) moraliskt system, och sedan lägga bevisbördan på teisten att rättfärdiga sina framförda avvikelser.

Lagar och lagstiftare

Obetänksamt antar folk ofta att universum är styrt på ett sätt liknande mänskliga samhällen. De ser att människor är kapabla att skapa ordning genom att skapa lagar och upprätthålla dem. Så, när de ser ordning i universum, föreställer de sig att denna ordning har en liknande människolik källa. Detta antropomorfistiska synsätt är en produkt av den naturliga stolthet som människor känner av sin förmåga att framställa en mening i sin värld. Det är, ironiskt nog, ett subtilt erkännande av det faktum att människor är den faktiska källan av värderingar och, följaktligen måste alla "högre" uppsättningar av värderingar som kan sättas över vanliga mänskliga mål härröra från en källa liknande, men överlägsen, vanliga människor. Kort sagt måste övermänskliga värden komma från en övermänniska - det finns helt enkelt inget annat sätt att göra det på.

Samtidigt som ett sådant antropomorfistiskt synsätt är en produkt av mänsklig självkänsla så är det också bevis på en tydlig fantasilöshet. Hur kommer det sig att den enda källan för högre moral måste vara en övermänsklig varelse? Varför inte någonting totalt okänt och obegripligt överlägset?

Vissa teologer försöker faktiskt hävda att deras gud verkligen är obegriplig. Emellertid misslyckas de, även då, att undgå mänskliga analogier och använda termer som "lagstiftare", "domare" och liknande. Utan tvivel är bilden som härstammar från religiös och även viss sekulär moralfilosofi den, att precis som konventionella lagar kräver lagstiftare, kräver moral en slutgiltig moralisk källa.

Ett närbesläktat, outmanat antagande är att moraliska värderingar för att vara bindande, måste ha sitt ursprung utanför människorna. Återigen dyker analogier om lagar, domare och poliser upp i dagen. I vardagen lyder vi lagar till synes skapade av andra, bedömda av andra och upprätthållna av andra. Varför skulle moraliska lagar på något sätt vara annorlunda?

Felaktiga antaganden

När en lagstiftare antas vara nödvändig för varje lag resulterar det i en ändlös serie, eftersom någon måste vara lagstiftaren bakom lagstiftarens lagar. Eftersom en sådan serie är obekväm för moralfilosofer och teologer förkunnar de någon stans att "kedjan slutar här" De argumenterar för en ytterst lagstiftare; en som inte har någon som skapar lagar åt honom. Och hur går det till? Argumentet är att kedjan måste upphöra någonstans, och en övernaturlig gud tas som en lika bra slutpunkt som någon.

Men fortfarande kan man ställa sig frågan: "Varifrån får Gud sina moraliska värderingar?". Om Gud får dem från en ännu högre källa så har inte kedjan slutat, och vi är tillbaka till vår ändlösa serie. Om de kom från Gud, så är Guds moral påhittad och alltså godtycklig. Om man använder analogier för att framställa Gud som en moralkälla, eftersom all moral kräver en intelligent moralisk källa visar, oturligt nog för teisten, samma analogi att om Gud hittar på moral ur "tomma intet", så är Gud precis lika godtycklig som människor som gör samma sak. Som ett resultat härav tjänar vi ingenting och är därför inte filosofiskt mer tvungna att följa Guds godtyckliga moral än vi är tvungna att följa vår bästa väns eller till och med vår värsta fiendes moral. Godtycklighet är godtycklighet, och godtyckligheten försvinner inte på något sätt genom att den godtyckliga moraliseraren görs övernaturlig, allsmäktig, obegripbar, mysterisk eller någonting annat som brukar tillskrivas Gud. Så i det här fallet, om gud finns, är Guds värderingar bara Guds åsikt och behöver inte nödvändigtvis röra oss.

Medan detta första antagande - behovet av en lagstiftare - inte löser problemet det skulle lösa, står faktiskt det andra antagandet - att källan till moraliska värderingar måste ligga utanför människorna - i vägen för att hitta svaret. Det andra antagandet baseras på den ytliga upptäckten att lagar verkar dikteras oss utifrån, och från detta följer att det måste finnas en yttre moralisk åläggare. Men vad man så ofta glömmer är att dessa mänskliga lagar som verkar dikterade utifrån, i verkligheten, åtminstone i västvärlden, är produkten av en demokratisk process. De är de regerades lagar, och om det är möjligt för människor att utveckla lagar och ålägga sig själva dessa lagar, är det möjligt att göra likadant med moral. Precis som med lagar är det med moral - de regerade är kapabla att styra.

En absolut referenspunkt

Vid det här läget kan man ställa frågan: hur är det möjligt att de regerade klarar att styra sig själva? Kan de inte alla ledas av någon yttersta, högre eller absolut referenspunkt? Kan helt enkelt inte mänskliga lagar och överenskommelser vara särskilda tillämpningar av Guds lagar? Låt oss se efter.

Antag att jag kör med min bil och kommer till ett rött ljus. Om jag vill svänga åt höger och det är säkert att göra så i den här situationen, kan jag i de flesta stater göra det utan att frukta något straff, men vad händer om jag gör det där det inte är lagligt eller säkert? Då är det möjligt att en konstapel ger mig böter. Är poliskonstapeln och rättssystemet som backar upp boten en yttre anbefallning mot mig? Ja, men i slutändan var lagarna som påverkar trafiken skapade av folk liknande mig och kan ändras av mig och andra i samarbete, så lagen som styr hur jag handlar när jag vill svänga till höger vid rött ljus är en helt mänsklig skapelse för att lösa ett mänskligt problem.

Men skulle inte denna mänskliga konvention kunna baseras på en högre lag vilken jag och andra måste knyta till? Jag kan inte se hur. Ingen av de gamla och venerabla heliga skrifterna diskuterar att göra högersvängar vid rödljus eller ger någon högre princip från vilken alla trafiklagar ska eller kan förnuftigt härledas. Inte ens den gyllene regeln ger några ledtrådar här, eftersom den endast talar om ifall jag ska lyda vilken lag det nu må vara, om det är en lag som jag vill att andra ska lyda. Den säger mig inte om det ska vara lagligt eller inte att svänga åt höger vid ett trafikljus, eller om färgen för "stopp" ska vara röd eller lila eller någon annan användbar färg i sammanhanget. När det gäller trafikregler är människorna lämnade åt sig själva utan att kunna vända sig någonstans för övernaturlig hjälp för hur man bäst ska kunna formulera vägens regler.

(Detta innebär emellertid inte att trafikregler är helt godtyckliga. De baseras, trots allt, på hänsyn till överlevnad. De existerar på grund av mänsklig hänsyn till säkerhet. Som ett resultat härav beaktar man ett antal fysiska upptäckter när man bestämmer hastighetsbestämmelser och liknande. Naturens fakta blir, i det här fallet, en extern referenspunkt, men en Gud är fortfarande inte inblandad i processen.)

Varför, om nu människor inte antas vara i stånd att verka utan en yttre och övermänsklig grund för sina handlingar, är så många människor kapabla att lyda och upprätthålla trafikregler? Det borde vara uppenbart från de mest flyktiga observationer att människor är helt kapabla att själva sätta upp system och verka inom dem.

När man väl har insett detta, kan man fråga sig vilken grund det finns för tron att människor inte kan fortsätta verka på detta sätt vad gäller lagar och moralundervisning, som styr frågor som handel och kommers, äganderätt, relationer mellan människor, sexuellt beteende, religiösa ritualer och resten av de frågor, som teologerna verkar tycka kräver en teologisk grundval. Blotta faktum att de gamla vördnadsvärda heliga skrifterna gör uttalanden i dessa frågor och tillskriver gudomliga moralprinciper dessa uttalanden gör inte teologin mer nödvändig för lag och moral än det skulle vara nödvändigt för att spela baseboll, om reglerna för det hade funnits i dessa gamla skrifter. (1) Om vi kan lyda våra egna trafiklagar utan behov av någon teologisk eller metafysisk grund, är vi lika kapabla att lyda våra egna regler inom andra områden. Jämförande hänsyn till mänskliga behov och intressen i harmoni med fakta, kan tillämpas i båda fallen för att tänka ut de bästa lagarna och reglerna att leva efter. Därför kan vi tillämpa på lagar vad astronomen Laplace sade till Napoleon i frågan om gud, vi har "inget behov av den hypotesen."

Lag och moral

Lag, är emellertid inte nödvändigtvis detsamma som moral; det finns många regler om moral som inte styrs av mänskliga juridiska myndigheter. På så sätt uppstår frågan om hur man kan ha en brukbar samling moraliska riktlinjer om det inte finns någon som upprätthåller dem. Lagar och regler är i allmänhet utformade för att regulera aktiviteter som kan observeras öppet. Detta gör dem lätta att genomdriva, men moralprinciper är en annan sak. De innefattar ofta handlingar som inte är olagliga men helt enkelt oetiska och kan inkludera handlingar som är privata och svåra att iakttaga utan att inkräkta på privatlivet. Upprätthållandet av dem är därför nästan helt lämnat åt förövaren. Andra människor kan verka genom förövarens känslor genom att underblåsa skuld eller skam, men de har ingen faktisk kontroll över förövarens uppförande.

För att lösa detta problem har vissa teologer gett Gud egenskapen av en "kosmisk spion" och makten att straffa det oetiska beteendet som förbigår lagen - en makt som utsträcker sig även bortom jordelivet. Så även om Guds godtycklighet är given, skulle ingen bestrida Guds makt att genomdriva sin vilja. Alltså, om vi antar att Gud och dennes makt var riktiga, skulle det finnas ett kraftfullt stimulus - om än inget filosofiskt rättfärdigande - för folk att bete sig efter de gudomliga önskningarna. Och detta skulle åtminstone avlägsna den mesta osäkerheten kring upprätthållandet av moraliskt, men inte olagligt, beteende.

Oturligt nog för dem som framlägger detta påstående, är inte existensen av denna makt lika tydlig som existensen av mänskliga myndigheter som genomdriver allmänna lagar. För att kontrollera lagligt men omoraliskt beteende har därför prästerskapet genom tiderna funnit det nödvändigt att predika för, locka och skrämma, och på andra sätt betinga sin flock att tro på denna överlägsna skiljedomare i moraliskt uppförande. De har försökt att betinga barnen vid en så tidig ålder som möjligt, och hos både vuxna och barn har man vädjat till fantasin genom att måla grafiska ordbilder av de fördömdas tortyr.

De gamla romarna hävdade viss lycka med dessa metoder, och den forntida historikern Polybius kom fram till att romarna var mindre benägna till stöld eftersom de räddes helvetets eldar, då han jämförde Grekisk och romersk tro och graden av korruption i respektive kultur. Av anledningar som denna uppfattade den romerska statsmannen Cicero den romerska religionen som nyttig, även fast han höll den för falsk.

Men behöver verkligen människorna sådana sanktioner för att kontrollera sitt privata beteende? Nästan aldrig. För om sådana sanktioner var av primär betydelse, skulle de nästan alltid användas av moralister och predikanter, men det gör de inte. Idag, när man hör argument för moraliskt beteende, till och med av de mest konservativa av religiösa predikanter, åberopar man sällan Guds nu- eller framtida straff. Oftare åberopar man sådana praktiska beaktanden som psykologiskt välbefinnande, gott rykte, att effektivt uppnå sina mål, och allmänhetens ökade välbefinnande. Man vädjar också till gott samvete och naturliga mänskliga känslor av sympati. Inom kristendomen byts ibland rädslan ut mot motivet att imitera Kristus ideal, ett allmänt grepp etablerat tidigare inom Buddismen. Signifikant är att alla dessa anföranden kan påverka beteendet hos icke-teisten likväl som hos teisten.

Antag att teisterna skulle upphöra med sådana praktiska och humanistiska anföranden och återgå till att basera alla moraliska predikningar på Guds vilja. Då skulle en störande ironi återstå: det finns många olika gudar. (2) Det enkla faktum att religioner över hela världen klarar att främja liknande moraliskt beteende vederlägger tanken att bara en speciell gud är den enda "sanna" spridaren av moral. Om bara en av de olika tillbedda gudarna är riktig måste miljontals människor, trots att de beter sig moraliskt, göra det under inflytande, inspiration eller order av FEL GUD. Då kan inte tro på "rätt" gud vara speciellt viktigt i frågan om moralisk ledning. Man kan till och med sälla sig till Cicero och erkänna hyckleri och få samma resultat. Och när man till det lägger att icke-teister över hela världen har visat sig vara precis lika kapabla till personligt moraliskt beteende som teisterna (Buddisterna erbjuder kanske det bästa storskaliga exemplet), så visar sig tron på Gud vara en bifråga i hela den här frågan. Det finns någonting i den mänskliga naturen som verkar på ett djupare plan än blott teologisk tro, och det är detta som tjänar till den riktiga främjaren av moraliskt beteende. Som med lagar så och med moral: Människor verkar helt kapabla att, på egen hand, skapa förståndiga och hänsynsfulla beslut angående sitt uppträdande.

Moralens ursprung

Men löser detta helt problemet som teisten framlade? Nej, det gör det inte. För frågan kan fortfarande ställas hur det är möjligt för människor att uppträda moraliskt, komma överens om moraliska regler och lagar, och allmänt samarbeta med varandra utan någon gudomlig pådrivare i den riktningen. Trots allt, har inte moderna filosofer, speciellt inom analytisk filosofi, bevisat att moraliska påståenden i grunden är emotionella uttalanden utan någon rationell grund? Och har de inte skilt "är" oåterkalleligt från "bör" så att ingen grundval ens är möjlig? I ljuset av detta, hur kommer det sig att människor klarar av att komma överens, ofta från kultur till kultur, i en varietet av moraliska och juridiska principer? Och av större intresse, hur är det möjligt för moraliska och juridiska system att utvecklas under århundraden i avsaknad av själva det rationella eller teologiska fotfäste som moderna filosofer så effektivt har tagit bort? Utan någon grund, något objektivt kriterium är det inte möjligt att välja ett bra moraliskt system över ett dåligt. Om båda är lika emotionella och irrationella, är båda lika godtyckliga - ledande till att varje val mellan dem bara är en produkt av oväsentliga böjelser eller egensinniga nycker. Inget val skulle kunna försvaras rationellt.

Och ändå, skenbart trots detta problem, utvecklar människor moraliska och juridiska system på egen hand och förbättrar dem senare. Vilken är förklaringen? Varifrån kommer moraliska värderingar?

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att vi har Jorden, livlös och död, drivandes fram i ett livlöst och dött universum. Det finns bara berg, klippor, raviner, vind och regn, men ingen varelse någonstans som kan göra bedömningar om gott och ont. Skulle gott och ont existera i en sådan värld? Skulle det göra någon moralisk skillnad om en sten rullade ner för en kulle eller om den inte gjorde det? Richard Taylor har effektivt argumenterat i sin bok, Good and Evil, att en "distinktion mellan gott och ont skulle inte ens teoretiskt kunna dras, i en värld som vi föreställde oss sakna allt liv."

Låt oss nu följa Taylors exempel, och lägga till några varelser till den här planeten. Låt oss emellertid göra dem helt rationella och avsaknande av alla känslor, totalt fria från alla syften, önskningar och begär. Likt datorer skulle de bara registrera vad som sker, men inte göra några handlingar för att säkra sin egen överlevnad eller undgå sin egen förstörelse. Existerar gott och ont nu? Återigen finns det inte ens en teoretisk möjlighet att det kan göra det. Dessa varelser bryr sig inte om vad som händer; de endast observerar, och således har de ingen förmåga att definiera saker som gott eller ont. Ingenting spelar någon roll för dem, och eftersom de är de enda varelserna i universum, spelar ingenting någon roll alls.

Lägg nu till Adam. Adam är en man som är helt mänsklig. Han kan känna saknad och har därför behov. Han har längtan och begär. Han kan uppleva smärta och välbehag och undviker ofta det förra och eftersträvar det senare. Saker spelar roll för honom. Han kan för en given sak ställa sig frågan, "är det här för eller mot mig?" och komma till någon slutsats.

Vid det här läget, och endast vid det här läget, uppstår gott och ont. Dessutom, som Taylor argumenterar, "så är bedömningarna som denna ensamma varelse gör gällande gott och ont så ABSOLUTA som bedömningar kan vara. En sådan varelse är, verkligen, måttet på alla saker: av goda saker som goda och onda saker som onda... Ingen åtskillnad kan göras, i termer av denna varelse, mellan vad som endast är gott för honom och vad som är ABSOLUT gott; det finns ingen högre norm av godhet. För hur skulle det kunna det?" Bortsett från Adams önskningar och behov finns det bara det där döda universum, och utan honom, skulle gott och ont inte kunna existera.

Låt oss nu lägga ännu en varelse till bilden. En varelse som, trots många behov och intressen gemensamma med Adams, har några som skiljer sig något. Vi kan kalla henne Eva. Intressanta saker börjar hända vid det här läget. För å ena sidan har vi två människor, med liknande mål, som är kapabla att arbeta tillsammans för en gemensam sak. Å andra sidan, har vi två människor som måste kompromissa med varandra för att de ska kunna tillfredsställa varandras särskilda intressen. Således utvecklas ett komplext förhållande mellan dem, och regler etableras för att maximera ömsesidig tillfredsställelse och för att minimera effekterna av ondska. Med regler, har vi nu rätt och fel, och från detta grundläggande erkännande av nödvändigheten för samarbete kommer slutligen lagar och etik.

Men låt oss nu anta att dess två människor hamnar i en intensiv oenighet över det bästa sättet att genomföra ett önskat handlande. De två grälar och verkar inte komma någonstans, och då drar Adam fram sitt trumfkort. Han säger till Eva, "Vänta ett slag. Glömmer vi inte bort Gud?" och på detta svarar Eva, "vem?" Adam fortsätter med att gå in på en lång förklaring om hur alla moraliska värden skulle vara godtyckliga om det inte var för Gud; hur Gud var den som gjorde goda saker goda och onda saker onda; och hur vår kunskap om gott och ont, rätt och fel, moral och omoral måste baseras på de absoluta moralnormerna i himlen. Nåväl, det här är helt nytt för Eva, så hon ber Adam, som verkar veta så mycket om saken, att framlägga lite fler detaljer kring dessa absoluta normer. Då går Adam in på ännu en lång förklaring, om Guds lagar och Guds straff för olydnad, tills han kommer till den fråga som startade hela diskussionen från början. Och därpå avslutar Adam, "Så du ser Eva, Gud säger att vi ska göra det på MITT sätt!" Det är så moraliska och andra tvister mellan människor fastställs genom att man hänvisar till gudomlig fullkomlighet.

Allra minst absoluta referenspunkter

Så vi kan se att utan levande varelser med behov, kan det inte finnas någonting gott eller ont, och utan närvaro av mer än en sådan varelse kan det inte finnas några regler för uppförande. Moral uppstår då från mänskligheten just för att det finns för att tjäna mänskligheten. Teologi försöker gå utanför detta system, trots att det inte finns något behov (bortom tvång) för ett sådant drag.

När teologer föreställer sig att människor utan något slags teologiskt härlett moraliskt system, skulle sakna några referenspunkter att förankra sin etik på, glömmer de bort följande faktorer som de flesta människor har gemensamt:

  1. Normala människor delar samma grundläggande behov av överlevnad och utveckling. Vi tillhör alla samma art och fortplantar vårt eget släkte, så det borde inte komma som någon överraskning för någon att vi kan ha gemensamma intressen och angelägenheter.
  2. Sociobiologer lär ut att betydande mänskliga beteenden som verkar stå fast över kulturer kan vara rotade i våra gener. Därför skulle många av de mest grundläggande kulturella och civilisations- egenskaperna kunna vara naturliga för vår art. Otvivelaktigt hjälper paleoantropologi till att bekräfta detta då den bekräftar att de äldsta kända hominoiderna var sociala djur. Även våra likheter med levande apor är mer än bara utseendemässiga. Många av våra beteenden är också lika. Existensen av speciella genetiska behov, gör därför överenskommelser mellan folk om lagar, inrättningar, seder och moral desto mindre förvånande. Vi människor är inte oändligt smidbara, och alltså är inte våra lagar och inrättningar så godtyckliga som det en gång ansågs.
  3. De flesta människor svarar med liknande känslor av medlidande på samma händelser. Våra värderingar baseras inte alls på enkelt egenintresse eller egoism. Det finns tydliga fall där vårt egenintresse inte skulle hjälpas av, säg, att man hjälper lidande djur, och ändå gör vi ofta det i sådana situationer och applåderar andra som gör samma sak. Dessa normala gensvar av medlidande yppar sig i vår litteratur, våra institutioner och våra lagar. Således är det tydligt att vår moral till stor del är en produkt av våra gemensamma emotionella gensvar, och därvid låter oss höja denna moral genom att stödja oss på våra medmänniskors känslor.
  4. Vi delar samma planet och miljö med andra människor. Om vi till det lägger faktum att vi redan har behov gemensamt, så är vi fyllda av gemensamma problem och delar gemensamma nöjen. Vi delar gemensamma erfarenheter och kan därför lätt identifiera oss med varandra och ha gemensamma mål.
  5. Vi delar samma naturlagar och dessa lagar påverkar oss på samma sätt. Speciellt påverkar de oss när vi vill göra någonting. Vi upptäcker att vi alla måste räkna med identiska problem när vi bygger en byggnad, planerar en väg, eller planterar en växt.
  6. Reglerna för logik och bevis gäller likvärdigt för alla. Därför har vi ett gemensamt verktyg för att debattera skilda fall och diskutera frågor - ett verktyg som låter oss jämföra anteckningar och komma överens i områden så skilda som vetenskap, lagar och historia. Vi kan använda förnuft och observation som "appellationsdomstol" när skilda uppfattningar framläggs.

Av dessa och andra skäl borde det inte verka konstigt att människor kan finna samma grundval i frågan om moraliska värderingar utan att behöva hänvisa till, eller ens ha kunskap om, en gudomlig uppsättning regler. Faktum är, ironiskt nog, att när religiöst grundade regler förs in i en dispyt, speciellt om det finns mer än en religiös syn närvarande, så är det mindre överensstämmelse ju fler religiösa argument som används. Detta beror på att många religiöst och teologiskt baserade värderingar inte relaterar till varandra eller de faktiska mänskliga förhållandena eller vetenskapen i världen. Sådana värderingar sägs komma från en "högre" källa. Så när dessa "högre" källor inte stämmer överens med varandra eller med den mänskliga naturen, finns det inget sätt att döma i dispyten, eftersom referenspunkten baseras på en unik trosförbindelse med någonting osynligt, inte med en gemensam rad av erfarenheter.

Så det är de teologiska värderingarna då, och inte människorelaterade värderingarna, som är de mest grundlösa. För med teologiska värderingar måste ett godtyckligt språng av tro tas vid någon punkt, och när detta godtyckliga språng väl har tagits är alla så härledda värderingar lika godtyckliga som det språng av tro som gjorde dem möjliga.

Bevisbördan

Så det är inte humanisten som behöver förklara sina värderingar. Vilken förklaring kan man kräva för det faktum att folk av naturen eftersträvar mänskliga intressen och därför relaterar lagar och inrättningar till mänskliga intressen? Det är bara när någon försöker avlägsna sig från denna naturligaste av strävan som man behöver ifrågasätta någonting. Det är endast när någon har en lag som står över vad som är gott för mänskligheten som man behöver uttrycka tvekan. För det är här en förklaring eller rättfärdigande av en moralisk grund är rimlig. Bevisbördan ligger hos den som går utanför de vanliga sätt som moral härleds - inte hos den som fortsätter att hålla sin moral, lagar och inrättningar relevanta, användbara och demokratiskt utarbetade.

Fotnoter

  1. Baseboll är också ett användbart fall i detta avseende. Antag att jag spelar detta spel och har tre "strikes" mot mig. Domaren dömer "out" och jag måste lämna plattan. Det verkar som ett påbud utifrån, men spelets regler uppfanns helt godtyckligt av folk som mig, och jag var med i spelet med den tysta överenskommelsen att jag skulle spela efter dessa regler. Således är reglerna en helt mänsklig företeelse utan att ha, eller faktiskt behöva, någon metafysisk eller teologisk grund. Ändå underkastar jag och andra spelare oss lätt dem, ibland ganska "religiöst". Denna senare situation kunde tyda på att människor av naturen är en regelskapande art.
  2. Folk av annan tro, som fortsatte att predika andra gudars vilja, skulle finna sig själva moraliskt gynnade på i stort sett samma sätt som kristna.

Ytterliga kommentarer

Moralisk utbildning

Till den grad punkterna i ovanstående artikel är antingen medvetet eller omedvetet förstådda, blir det möjligt att direkt formulera förbättrade sätt att verka för moraliskt beteende. Det vill säga, när folk är överens om hur mänskliga värderingar verkligen uppstår, är de bättre lämpade att stimulera relevanta områden och utveckla undervisningsplaner för moralisk utbildning som kan visa sig alltmer användbara och effektiva.

Speciellt kan vi genom att förstå att vår arts överlevnad är ett gemensamt intresse, och att vi delar gemensamma förutsättningar för överlevnad, gå en bra bit mot att främja samarbete. Vi är vidare i stånd att utbilda andra om relevanta överlevnadsfaktorer såsom hälsovård och hygien.

Studerande av antropologi och biologi lär oss vad som förenar oss med olika mänskliga kulturer och hela djurriket, och tillåter oss därigenom att lära saker om oss själva som upplyser utvecklingen av våra etiska, moraliska och juridiska system. Sådana system, när så härledda, möter då våra behov än mer effektivt och minskar antalet stridigheter.

Eftersom vi delar gemensamma lidelser, behöver inte den moraliska utbildningens roll begränsa sig till att fokusera på användbart och praktiskt uppförande. Det är lämpat att vända sig också till utvecklandet av nyttiga känslor. Till exempel gynnas och utvecklas medkänslan genom utbildningsprogram där studenterna har möjligheten att erfara hur det är att vara t.ex. förlamad, blind eller döv. En stor del medkänsla verkar vara förmågan att identifiera sig med de som lider - så denna förmåga, om den utvecklas vidare, kan möjliggöra för samhället att producera en generation unga människor som är mer respektfulla till andras rättigheter, hjälpfullare i situationer som påkallar altruistiskt beteende, och generösare i sitt agerande med människor i allmänhet.

Vetenskap som ger ökad kunskap om vår värld tillåter oss att fälla mer skolade beslut om hur vi ska handskas med omgivningen. Rationella lagar och seder är därigenom mer sannolika.

Utbildning i logik och andra varianter av tänkande tillåter människor bättre att analysera situationer och komma till mindre fördomsfulla beslut i politiska frågor.

I korthet: en högre allmänbildning verkar sörja för en utmärkt moralisk träning eftersom den erbjuder den kunskap och det raffinemang som är nödvändiga för att fortsätta den fortgående trial-and-errorprocessen att finna bättre sätt att leva och samarbeta.

Situationsetik

Eftersom processen att stärka moralen ÄR en trial-and-errorprocess, är det förståndigt att hålla etiska principer flexibla. Trots allt tenderar en rigid och absolutistisk princip att främja en sorts avgudadyrkan där folk dyrkar regeln istället för dess avsikt. Eftersom gott och ont ytterst bedöms från mänskliga behov och intressen, är det endast vettigt för moraliska principer att verka för att tillfredsställa mänskliga behov och intressen - i motsats till att bli slutmål i sig själva.

Att å andra sidan tro att moraliska principer kommer från Gud har inspirerat många genom historien att utöva dyrkan av moraliska principer.

Ett exempel är, att i syfte att följa budet att helga sabbaten (emedan bibeln specifikt förkunnar att man inte ska arbeta den dagen, och inte heller låta tjänare eller djur göra det), har många personer understött lagar om att hålla stängt på söndagar. Ändå har, även då sådana lagar varit i kraft, vitala tjänster, som de inom sjukvård och upprätthållande av lagar, hållits igång. En fullt absolut tolkning av detta bud skulle kräva att även DESSA tjänster låg nere och gavs en vilodag. Denna inkonsekvens är helt klart ett svar på verkliga mänskliga behov, som i praktiken blivit betydelsefullare än den absoluta regeln. En position som därför är både konsekvent och moralisk är en där söndagsstängningslagar överges helt. Sådana lagar är till sin höjd oanvändbara, och i värsta fall skadliga.

Det enkla budet "Du skall icke dräpa" tillåter flera undantag som de troende gärna anammar, såsom självförsvar, dödande av djur, dödande av bakterier och så vidare. Omarbetning av budet så att det lyder "Du skall inte begå mord" löser inte problemet eftersom budet misslyckas med att definiera ordet "mord", som i vardagligt språk är alla former av dödande som än är olagliga. Enligt detta kriterium kunde inte abort, om det inte förklarats olagligt, betecknas som att bryta budet. Så det finns inget sätt att kringgå faktum att olika kristna och judiska samfund omväxlande tolkar detta bud till att tillåta och förbjuda dödsstraff, vivisektion (en typ av plågsamma djurförsök, ö.a), krig, självförsvar, abort, dödshjälp och vaccinationer. En enkel regel att aldrig döda kan inte följas och resultatet är alltid en uppräkning av fall när det är eller inte är rätt att ta ett liv. Detta är i själva verket situationsetik, vilket innebär att regeln de facto redan har övergetts.

"Du skall icke stjäla" är en liknande regel. Den tillämpas inte heller absolut. Ett exempel är att i krigstid, och även i fred, hela tiden hemligheter stjäls från en nation av agenter från en annan som en del i den nationella säkerheten; och dessa stölder stöds ideligen av troende av detta bud. Vidare kan vi fråga oss om kleptomani är ett brott mot denna regel, eftersom vi kan vara berättigade att ursäkta handlingen på grund av mental ohälsa.

Det mest talande problemet hos absolutistiska system som de tio budorden är att i många fall finns mer än en absolut regel, och konflikter mellan regler är möjliga. Således kan man fråga sig om det är lämpligt att döda för att förhindra en stöld. Kan du råna för att förhindra ett mord? Ska du ljuga om du har goda skäl att anta att sanningen kommer att få mottagaren att avlida av en hjärtattack? Är det lämpligt att ljuga för att hindra att någon blir dödad? Får du bryta sabbaten för att rädda någons liv? Skulle du stjäla en bil om du visste att det skulle avhålla ägaren från att arbeta på sabbaten eller döda någon? Borde du ära en uppmaning från din fader och din moder om de bad dig att bryta något av de andra buden? Skulle du råna från dina föräldrar om det kunde förhindra ett mord? Alla sorters dilemman är möjliga.

Vilket visar att vi inte kan leva under absoluta abstrakta principer. Vi behöver relatera dem till livet och mänskliga behov - och våra bästa domare och nämndemän (i originalartikeln "juries", ö.a) gör just detta. Det är här mänsklig medkänsla kommer in. Det är därför det i lagen finns olika grader av mord, och därför motivet är en så pass viktig del i att bestämma straff.

Dessa tillämpanden är rimliga eftersom världens natur inte så lätt låter sig indelas i bipolära antingen-eller-bestämmelser. Saker stämmer gradvis överens. Absolut moral försöker ignorera sådana distinktioner. Att tillämpa vad som kanske skulle kunna betecknas ett "digitalt" (ja/nej) moraliskt system på en "analog" värld kan endast resultera i en dålig anpassning. De två passar inte bra ihop. Självklart FINNS det antingen-eller-lagar i sådana områden som trafikregler. Detta beror på att de har visat sig användbara genom att vara lätta att komma ihåg när reflexhandlingar är nödvändiga, men olämpliga lagar HAR ändrats när de visade sig otillämpbara. Jag skulle vilja påstå att den överhängande principen är mänsklighetens långvariga tjänst - och det är sant även när människor tillämpar vad de inbillar sig vara "absoluta" normer.

Sammanfattningsvis finns det ingenting att rädas från förlusten av absolutheter. De fanns aldrig egentligen där. Kaos råder inte. Istället är det trial-and-error som skärper till våra lagar, gör inrättningar effektivare, och passar moralprinciper när vår kunskap om den mänskliga naturen fortsätter. De genuina mänskliga behov och angelägenheter som ledde till bildandet av de tio budorden och andra sådana förmodade absolutheter har också fått ökad sofistikering inom vår omfattande stomme av föränderliga lagar och normer.

Målet

När vi förstår att rätt och fel inte kan existera utan varelser med behov, och att människor har visat sig kapabla att tänka ut och därefter foga sig efter sina egna regler, finns det inte längre någon anledning att förneka att strävan efter mänskliga intressen, för individen såväl som samhället, i korthet och i längden, är det stora målet för lagar och etik. Vidare behöver detta egentligen inte någon förklaring eller något rättfärdigande, annat än för dem som har förlorat den verkliga grunden för sina egna värderingar ur siktet. Det vill säga, ingen behöver tillfrågas varför han eller hon strävar efter sina egna intressen och ingen behöver tillfrågas varför han strävar efter att uppfylla gemensamma mål. Endast när folk försöker avlägsna sig från detta mest automatiska av strävanden, endast när någon framställer en lag som står över vad som är bra för mänskligheten, behöver några frågor ställas - för det är endast DÅ som en förklaring eller rättfärdigande av en moralisk grund är nödvändig. €
Original: Copyright © Frederick Edwords, 1985.
Översättning: Copyright © Fredrik Bendz, Juli 1996.

Denna översättning är skyddad av lagen om upphovsrätt.
Fritänkarorganisationer får använda detta dokument fritt.
Övriga behöver tillstånd från författaren och översättaren.

(This translation is protected by the copyright laws.
Freethought organizations may use this document freely.
Others require permission from both the author and the translator.)


Mi casa Tillbaks till Fredrik Bendz hemsida
Last update August 3, 1996 (some errors corrected)
© Fredrik Bendz
S-mail :  here
E-mail :