GOTERNA

silverbibelns folk

Svenskarnas plundring av Prag 1648

Kanske har du någon gång undrat över vad det är för speciellt med Silverbibeln, denna Sveriges bibliofila sevärdhet nummer ett. De flesta känner säkert till att den är ett krigsbyte från 30-åmens huvudstad Prag. Dåderades halva den av en mindre grupp svenskar under lesporren Hans Christopher von Königsmarck. Det våghalsiga företaget avlöpte lyckligt, mycket tack vare överlöparen Ernst Odowalsky, med vars hjälp svenskarna lyckades överaska fienden totalt.

Bytet blev enormt stort. Förutom guld och silver i massor, målningar av de flesta stora europeiska mästarna, skulpturer, porslin, ädelstenar, uppstoppade djur mm, lade man beslag på ett stort antal böcker, både tryckta och handskrivna. Allt detta skedde med Drottning Kristinas goda minne. Denna, det kalla Nordens egna Minerva, ansträngde sig verkligen för att den nya militära stormakten även skulle kunna glänsa med en huvudstad full av konstskatter och kunskap. Att lyfta det lite efterblivna Sveriges bokliga bildning krävde drastiska åtgärder. Man bestämde helt sonika att lägga beslag på alla större bibliotek man kom över. På såer frålen, Danmark, Mähren och Böhmen att hamna i våra svenska universitetsbibliotek, där de exempelvis i Lund än i dag utgör stommen i beståndet av äldre tryck.

Med i alla dessa tunnor och kistor med stöldgods fanns Silverbibeln (Codex Argenteus), som till helt nyligen kunde beskådas i Carolina Redivivas utställningssal. Helt säkert väckte den inget större intresse hos de som packade ner volymerna. Den var varken vackert inbunden, eller särskilt stor i formatet och texten var nästan bortnött av tidens tand. Dessutom var den skriven på den exotiska gotiskan -det första germanska skriftspråket! Detta otisk folkspillra på Krimhalvön.

Skandinavien - goternas urhem?

Dess öde föreföll nu säkrat. ända sedan 1500-talet hade man i lärda svenska kretsar sökt bevis för att folkvandringstidens mäktiga goter, i själva verket hade sitt ursprung i det forna Sverige. ]r 1498 utgav italienaren Johannes Annius från Viterbo en rad gamla hitintills opublicerade skrifter av en kaldeisk Baalspräst vid namn Berosus. Denna av Annius utgivna skrift kom att påverka ärkebiskop Johannes Magnus, författare till Historia de omnibus gothorum sveonumque regibus, utgiven av hans broder Olaus Magnus 1544. Johannes Magnus blev i och med denna bok en av göticismens verkliga portalgestalter. Annius Berosusutgåva litade han på, så till den milda grad att han okritiskt svalde uppgifter om exempelvis de första Skandinaviska invånarnas ursprung. Dessa var nämligen ättlingar till Noaks sonson och Jafets son Magog! Magog skall ha fått fem söner av vilka Sven blev kung över svearna och Göthar över götarna. Dessa skall ha efterträtts av Ubbe och Sigge, vilka grundade var sin stad; Uppsala repektive Sigtuna.

Tyvärr visade det sig att Annius inkunabeltryck var fullt av fabuleringar och felaktigheter, vilket gjorde att man egentligen inte kunde lita på något av det Berosus skulle ha författat. Av detta faktum påverkades de patriotiska anhängarna av göticismen föga - det låg nämligen i tiden att förbättra sitt egets lands historia med påhittade sagolika ursprung.

Johannes Magnus nyttjade emellertid även åtskilliga källor, vilka står sig än idag. Till dessa hör bland annat romaren Cornelius Tacitus (ca 55 - 120) stora essä Germania, i vilken man kan läsa om ett folkslag benämt gotoner, som vid slutet av det första århundradet bodde i området kring floden Weichels mynning. En annan källa han nyttjade var Jordanes, som levde på 500-talet och själv var got. Hans mor skall ha varit befryndad med amalernas gotiska kungahus. Amalerna stammade enligt traditionen från självaste Odin och utgjorde en slags helig kungaätt. Kanske var det med stolthet över sitt ursprung Jordanes på 550-talet författade sitt storverk De origine actibusque Getarum. I detta verk hävdas att geterna, som han kallar goterna, har utvandrat från Scandza.

Redan på 1500-talet identifierade man Scandza med Skandinavien. Expertisen har dock inte kunnat ena sig om var exakt i Skandinavien. Vissa har föreslagit Danmark, andra vår Svenska västkust. En spännande teori lanserades av den gotländska prästen och historikern Hans N. Strelow. Redan på 1600-talet drev han i sin gotländska krönika tesen att goterna i själva verket är identiska med forntidens gotlänningar, gutarna. Som bevis för detta anför han bland annat Gutasagan, en berättelse om gutarnas ursprung. I denna kan man läsa om hur Gotland överbefolkats och hur man beslöt att var tredje man skulle lämna ön. De förvisade slog sig först ned på Torsborgen, en jättelik naturlig platå belägen på södra Gotland, men fördrevs snart därifrån. Så småningom skall de ha hamnat i Grekland, något som goterna faktiskt gjorde! Problemet med Gutasagan är att den nedtecknades först på 1200-talet. Den saknar således historiskt källvärde. Att mindre utvandringar från öar i \stersjön faktiskt kunde leda till etableranden av nya riken, bevisas av burgundernas historia. Dessa utvandrade med all sannolikhet från Bornholm, för att slutligen hamna i nuvarande Frankrike!

Uppbrott!

Anledningen till att många under årens lopp strävat efter att knyta goterna till en viss region, torde stå att finna i denna germanstams fantastiska öden och äventyr. I slutet av 100-talet bröt de upp från området vid Weichels mynning och begav sig söderut. Cirka hundra år senare befann de sig vid Svarta havet. Här var de ständigt i fejd med lokala romerska befälhavare. Under den gotiska kungen Kniwas ledning vann goterna ett stort slag mot romarna, där självaste kejsar Decius stupade. Man förstår nu att något måste hänt sedan de första små skarorna med goter bosatte sig längs med bärnstenskusten i nuvarande Polen. Det förefaller som de nu utgjorde en militär makt att räkna med, särskilt som de även hade en stor flotta, med vilken de spred skräck i området. Till viss del kan framgången förklaras med att de fick hjälp av en annan krigisk germanstam, herulerna. Herulerna, vilka även de torde ha sitt ursprung i Skandinavien, ansågs mer primitiva än goterna. Någon gång på 400-talet skall enligt den grekiska historieskrivaren Prokopios, en stor del av herulerna ha återvänt till Sverige, och bosatt sig invid götarna. Man har spekulerat om det var till Småland och Blekinge de for. De har dock lämnat få spår efter sig. Vissa runforskare hävdar dock att ordet Jarl (jämför engelskans earl!), i själva verket betyder herul och i så fall skulle utgöra en språklig rest från herulernas tid. Inga stridigheter mellan heruler och göter verkar ha ägt rum. Kanske skiljde man inte på heruler och götar/goter på det sätt vi gör idag.

Hunnerna anfaller - goterna åter på vandring

]r 375 invaderades regionen av ett ickegermansk ryttarfolk; hunnerna. Detta skapade stor oro bland goterna. Deras otisk folkspillra på Krimhalvön.rike, sedan några årtionden delat i två (väst och östgotiska rikena), sattes nu i gungning. En del, främst västgoter, gav sig av mot själva kärnan i det sammanfallande romerska riket! \stgoterna kuvades av de segerika hunnerna. Under ledning av kung Alarik och den barbariska goterkungen Radagasus (vars skarors ursprung är okänt) invaderade goterna år 401 Italien och etablerade där ett östgotiskt rike (ej att förväxla med det av hunnerna kuvade riket vid Svarta havet!). En del fortsatte vidare västerut, till nuvarande Spanien och grundade ett västgotiskt rike, vilket kom att bestå fram till 700-talet, då araber invaderade den stora halvön.

Det nya östgotiska rikets storhetstid inföll under kung Teoderik den stores regeringstid (493-526). Det var under denna kungs regeringstid, som någon, förmodligen i Ravenna, lät kopiera den gotiska bibeln. Redan under 300-talet hade goternas apostel Wulfila, översatt bibeln till gotiska. Goterna i både väst och öst, omvändes tidigt till kristendomen ( Liksom de flesta andra germanska stammar var de ariankristna, en variant som katolska kyrkan länge ogillade). Man har hävdat att Silverbibeln i själva verket utfördes åt Teoderik den store själv. Det faktum att goterna lät översätta bibeln redan på 300-talet, vittnar om en viss lärdom. Vid sidan av alla plundringståg och krig, ägnade sig en del goter uppenbarligen åt studier. Detta understryks även av det faktum att självaste Hieronomys, en annan namnkunnig bibelöversättare ungefär samtida med Wulfila, vid åtminstone ett tillfälle fick bidra med sin erfarenhet till två frågvisa bibelöversättande goter! (Hieronomys svar finns bevarat)

Efter diverse mestadels helt okända turer hamnade boken i Kejsar Rudolf II skattkammare i Prag, vars innehåll nu alltså utgjorde ett svenskt krigsbyte. Man kan tycka att boken nu hamnat där den bäst hörde hemma och att den skulle uppskattas därefter. Vår upplysta monark hyste emellertid ingen större kärlek till denna dyrgrip. Kristina lämnade således boken kvar när hon år 1654 valde att abdikera. Hon tog med sig ett mycket stort antal böcker och handskrifter, vilka hon ansåg särskilt värdefulla. Bland dessa fanns alltså inte Codex Argenteus! Vad hände då med boken? Kristinas bibliotekarie Isaac Vossius lade beslag på den som kompensation för uteblivna löner! Med Silverbibleln och andra böcker for han så hem till Holland. Efter några år köpte emellertid greve Magnus Gabriel De la Gardie tillbaka boken till Sverige. Den donerades slutligen till Carolina Rediviva, iförd ny silverskrud i barockstil värdig sitt innehåll. Här kom den sedemera studeras flitigt av bland annat Rudbeck och hans efterföljande, så som exempelvis Erik Julius Biörner.

Slutet för goterriket i Italien

Goterna i Italien kom snart i fejd med Kejsaren i östromerska riket. Deras öde beseglades vid en liten by i Umbrien vid namn Gualdo Tadino en varm junidag år 552. Här mötte goterna en långt mycket större Kejserlig här. Trots sin uppenbara underlägsenhet lät goterkonungen Totila ställa upp sina trupper i en väl genomtänkt slagordning. Därefter sporrade han sin häst och red i en slags uppvisning längs med sina styrkor, kanske för att ingjuta mod i sina soldater, eller kanske för att trotsa fienden och sitt oundvikliga öde? Nederlaget blev förkrossande. Bland de massakrerade kropparna återfanns efter slaget kungen själv - goternas rike i Italien var till ända. Resterna av hären återsamlades, som i en dödsryckning och med Teja som ny kung mötte den fienden en sista gång någonstans mellan Salerno och Neapel. Nu stupade även den nyvalde Teja. Goterna gav upp och många valde att gå i tjänst hos den forna fienden. En liten grupp om cirka tusen man vägrade kapitulera och likt i en saga, försvann de bort från slagfältet. Kanske är det denna grupp av trilska soldater som i början av 600-talet låter begrava sin hövding i stor prakt i Sutton Hoo? En grav som i många avseenden påminner om våra båtgravar i gamla Uppsala och Vendel. Kanske sökte sig en spillra av goterna tillbaka, likt herulerna antas ha gjort. Kanske dessa, folkvandringtidens kosmopoliter bidrog med att etablera Svea Rike? Ja här kan man spekulera i det oändliga, men det är en annan historia!

Tim Olsson

Referenser:

Burenhult G. (1991) Arkeologi i Sverige, del 3. Gannholm T. (1990) Gutarnas Historia Strelow H.N. (1633/1978) Cronica Guthilandorum Hermodsson L. (1993) Goterna Ett krigarfolk och dess Bibel Kleberg T. (1981) Codex Argenteus Silverbibeln I Uppsala Lindroth S. (1989) Svensk Lärdomshistoria, del 1 och 2. Lindqvist S. (1945) Vår Svenska Guldålder Ohlmarks ]. (1994) FornNordiskt Lexikon Träsnitten är hämtade ur Hartmann Schedels Världskrönika, tryckt av Anton Koberger i Nurnberg 1493.

Tim.Olsson@sgen.slu.se