Lussekatter på amerikanska  

Trots att vi lever i denna gudsförgätna del av världen så ska vi väl ändå ha lussekatter till jul. En god vän sänder på begäran över ett recept, taget ur Bonniers Nya Kokbok. Att göra lussekatter ska väl inte vara någon konst! Hur lätt som helst verkar det. Jag börjar förbereda baket med att inhandla råvaror.

Ägg - visserligen är hyllan full av produkter som BetterThanEggs, EggBeaters med mera, etiketterna skriker ut sina budskap om No Cholesterol! 99% Fat Free! men gammaldags ägg lagda av höns kan fortfarande uppbringas.

Sedan behöver vi smör. Bland alla paket med I Cant Believe It Isn't Butter! (märkligt nog så kan produkter med så bisarra namn sälja som smör i Amerika, ja, de säljer faktiskt bättre än smör) och andra lättmargariner så kan man hitta två, kanske tre sorters smör. Båda de sorter vi provat är fullt godkända ur kvalitetssynpunkt, och märkligt nog, i detta förpackningsraseriets land, så är faktiskt smörförpackningarna intelligentare och troligen miljövänligare än i Sverige. Smöret är därmed ett sällsynt undantag från regeln att man ska ha med papper, metallfolie och två sorters plast i varje förpackning.

Mjölk står, i motsats till jogurt, fortfarande att finna även i normalfet tappning. Även russin och socker finns. Fastän socker i många slag av produkter blivit i stor utsträckning ersatt med sackarin (sådana produkter måste tydligen enligt lag bära en varningstext om att innehållet är cancerframkallande på råttor) eller aspartam, NutraSweet som det kallas här, så är sockerindustrin rik och mäktig som i Florida. Nyligen lyckades den med en massiv desinformationskampanj att i en folkomröstning stoppa ett förslag om att skydda Everglades mot förorening genom en skatt på sockerindustrins utsläpp i vattendragen. Folk röstar som de blir tillsagda, i USA så väl som i EU, Sverige alltså.

Men tillbaka till lussekatterna. Nu återstod det att inhandla grahamsmjöl och vetemjöl. Jag trodde att det kunde bli svårt att inhandla grahamsmjöl här och gick därför till en specialaffär där jag inhandlar de flesta produkter som är lite svåra här, som bröd och andra bakverk till exempel, och grahamsmjöl fanns mycket riktigt att få där. Även saffran, ett kuvert för $13.50, kunde införskaffas. Att finna vanligt vetemjöl var dock stört omöjligt. Vad man i stället kan få i Amerika är

Till slut så köpte min omtänksamma hustru något som kallades "rent vetemjöl" i en ännu mera extrem specialaffär för de seriöst matlagningsintresserade. Detta kostade $6, tämligen svindyrt, och var vid närmare beskådande nog ett slags grahamsmjöl det också. Rent vetemjöl av svenskt slag visade sig vara helt omöjligt att finna. Jag beslutade mig för att baka ändå, dels för min egen skull, dels för att upprätthålla goda sedvänjor och servera lussekatter på arbetet på Luciadagen.

På väg hem från arbetet, den tolfte december, steg jag därför in i det lokala snabbköpet och frågade närmaste expedit var de hade jäst. Han pekade mot en hylla med kakmixer och liknande. Nej, sade jag, riktig jäst. Eftersom jag redan tidigare noterat att de flesta expediterna i denna affär inte hade blivit anställda för sin fattningsförmåga så föreslog jag att jästen kanske stod i en kyldisk någonstans. En andra expedit blev tillkallad. Jag försökte förklara skillnaden mellan frystorkad jäst och normal jäst, men utan framgång. Med ledning av texten bakpå ett kuvert med torrjäst så förklarade jag att jag ville ha färsk jäst, som det tydligen kallades. Förvirringen blev ännu större och en tredje anställd, i annorlunda dräkt utvisande högre status, anlitades av de båda andra. Han kände faktiskt till att jäst kunde anta en sådan form som jag efterfrågade men tvivlade starkt på att sådan jäst stod att finna i Miami. Han föreslog samma specialaffär som jag tidigare inköpt saffran i, men som vid denna sena tidpunkt var stängd. Mina arbetskamrater fick därmed inga lussekatter. Ett besök i specialaffären uppdagade att normal jäst verkligen inte fanns att uppbringa, dock kände där redan den första anställde till existensen därav, vilket visar på en högre nivå av kulinarisk bildning, nå, efter lokala mått i alla fall. Jag lade lussekattsplanerna på hyllan, men kuvertet med dyr saffran och påsen med dyrt mjöl fortsatte påminna mig, och den tjugoandra december gjorde jag verkligen slag i saken och började baka med torrjäst. Receptet satte jag framför mig och försökte följa så gott det gick.

Först, stod det, skulle man smula sönder 50 g jäst i en bunke.

Kul. Jag studerade de underliga kuverten med suspekt torrjäst. Där stod: 1 paket (1/4 uns) är 2 1/4 tesked, vilket motsvarar 1 kaka färsk jäst (0.6 uns). Någon ledning var det ju. Mina referensverk gav snabbt besked: ordet uns (ounce), stod det, är format från latinets uncia, vilket betyder tolftedel, därför att det utgör ett tolftedels pund. Enligt mina tabeller så är ett uns oftast lika med antingen 28.3 g eller 29.6 ml beroende på vad man mäter. Dock kan det i vissa fall vara 31.1 g eller 28.4 ml. Alltså kommer två kuvert torrjäst att motsvara 1.2 uns, vilket borde vara i närheten av 35 gram. Inte riktigt tillräckligt kanske, men låt gå. Smula sönder jästen går lik förbannat inte. Enligt instruktioner på kuvertet ska jag i stället slamma upp smörjan i 1/4 kopp vatten vid temperaturen 105 till 115 ° Fahrenheit och tillsätta en tesked socker. En kopp är enligt min tabell 236.8 ml, vilket kan vara lika med åtta uns om ett uns är 29.6 ml. Alltså är 1/4 kopp runt en halv deciliter, ögonmått duger. Temperaturen ignorerar jag och värmer i mikrovågsugnen lite nattståndet vatten till kroppsvarmt. (Det lokala kranvattnet är av undermålig kvalitet och smakar illa, troligen skulle kloret döda vilken jäst som helst, men vattnet blir betydligt bättre om det får stå flera dagar i kylskåpet.) Hur jag ska kompensera för den extra vätskan - något vatten finns inte i receptet - får jag fundera ut senare.

Nästa steg är att smälta 200 - 250 g smör. Det visar sig vara en smal sak, eftersom två amerikanska smörstänger är ett halvt pund, det vill säga 227 g. Dock visar det sig nu att pundet har ökat från tolv till sexton uns, eftersom en stång är ett kvarts pund och på samma gång fyra uns! En kontrollräkning visar att av vissa uns går det sexton på vissa pund. Andra pund av storleken 373 g håller sig fortfarande inom måttet av tolv lämpligt avpassade uns. Att tillsätta 5 dl mjölk kunde också göras, på ett ungefär i alla fall, mjölktetran rymde nämnligen en pint. Detta motsvarar 473 ml, 550 ml eller 568 ml beroende på vilket humör man är på. Den finstilta texten på paketet avslöjade att i detta fall var pinten 473 ml. Alltså i med mjölken. Nu skulle degspadet hällas över den söndersmulade jästen. Jag funderade en stund men lösningen blev att jag hällde både spadet och den ganska motbjudande jästsoppan (den påminde om vad man kan hitta på botten av en butelj med riktigt slarvigt gjort hemvin) i en bunke.

Därefter blev det svårare. Enligt receptet skulle två dl grahamsmjöl och 12 - 13 dl vetemjöl tillsättas i etapper, men endast grahamsmjöl fanns till hands. Alltså 14 - 15 dl grahamsmjöl? Låt gå. Men hur skulle jag nu mäta upp mjölet? Paketet innehöll enligt tillverkaren "20 koppar om fyra uns vardera, eller fem pund". Nu går det alltså plötsligt bara fyra uns på en kopp! Har koppen därmed blivit hälften så stor, eller har unsen blivit dubbelt så stora? Omöjligt att säga. Jag kan därför inte få någon ledning av paketets totalvolym, så jag beslutar mig för en annan metod och tar ett mått i rostfritt stål, inhandlat på en amerikansk "garagemarknad", vilket är vagt koppformat och skulle kunna vara amerikanernas motsvarighet till ett standardiserat mätkärl. En flaska som tidigare innehållit limeextrakt och bär texten "16 uns, 473 ml" får tjänstgöra som rikslikare. Om stålmåttet är en åttaunskopp, så ska två sådana mått fylla flaskan. Det visar sig dock inte vara fallet, utan med lite hällande fram och tillbaka och en hel del ögonmått så uppskattas stålmåttets volym till grovt räknat 180 ml. Alltså ska åtta sådana mått vara 14.4 dl, en tillfredsställande god uppskattning av mängden mjöl. Ett ordentligt rågat mått russin duger likaså som approximation till 2 dl, och ett knappt mått får utgöra 1.5 dl socker. Ägget som samtidigt tillsätts är lyckligtvis sitt eget mått.

En halv tesked salt mäts upp i en verklig tesked utan hänsyn till att det i Amerika i själva verket betyder 2.4645 ml. Mängden saffran, som ska stötas med en tesked socker, är lite svårare att uppskatta. I receptet sades två paket saffran, men på kuvertet (som uppgavs innehålla motsvarande 1.3 g) rekommenderas 1/32 tesked saffran till 6 - 8 portioner bakverk. De amerikanska "portionerna" är ett kapitel för sig, de finns angivna på alla "färdiga" matvaror och alla innehållsförteckningar anger, faktiskt i gram, mängden näringsämnen per "portion", vilket kan betyda per 39 g (choklad), 19 g (marmelad), 40 g (russin) eller 5g (senap). Alltså kan maten innehålla 7 g protein per 59 g och så vidare. Jämförelser mellan varor förutsätter talanger i huvudräkning. Vilken mängd deg man ska ha 1/32 tesked till är alltså högst oklart, jag tvivlar på att det finns en standardiserad lussekattsportion, men ännu mera förbryllad blev jag när jag försökte föreställa mig lämpliga metoder att dela en tesked i 32 delar. Den bästa metod jag kunde komma på var att ta en tesked svartpeppar, stärkelse eller något liknande ämne, lägga det på en fickspegel, och sedan med ett rakblad dela högen mitt itu, ytterligare dela den resulterande halva högen i två delar, och så vidare sammanlagt fem gånger, och slutligen ta en mängd saffran lika stor som den resulterande trettioandradels teskeden. (Två andra metoder, att trettiotvådubbla receptet samt att köpa ytterligare fem eller tio kuvert saffran för att få ihop till en hel teskedfull, förkastades snabbt av praktiska skäl.) Men eftersom mängden lussekatter som saffranskvantumet motsvarade ändå var högst oklar, så försökte jag i stället erinra mig hur stora mängder saffran normalt såldes i i Sverige. Min gissning var 0.25 g och alltså tog jag till slut uppskattningsvis halva kuvertet saffran, drygt ett halvt gram.

Degen knådades och efter viss ytterligare tillsats av mjöl verkade den nära nog normal. Därefter skulle den jäsa 30 min, ja faktiskt, till slut en enhet som inte är endast lokalt rotad. Det slår mig att amerikaner och engelsmän inte lyckats trassla till tidsenheterna som de gjort med allting annat. Men så är tidssystemet också baserat på multipler av sextio, tjugofyra och sju och därmed antagligen alldeles tillräckligt knasigt för att tillfredsställa även högt ställda krav på excentricitet.

Efter att den utmätta halvtimmen hade gått kunde inte stor skillnad skönjas i degens volym. Jästen fick därför förlängd tidsfrist, och efter 50 minuter kunde man verkligen se att degen hade jäst. Alltså var det dags att forma lussekatter av den. Men var skulle de läggas? Vår ugn, av märket Sunray, innehöll inga bakplåtar, det utrymme nedtill som i en svensk spis skulle varit värmeskåp och bakplåtsförråd var bara en fast panel. Det enda som fanns, utöver två (!) grillgaller, var ett tråg med perforerat lock, som vi av hyresvärdinnan i en tidigare bostad fått veta var avsett att grilla kött på, steken skulle läggas på locket och fettet samlas i tråget. Nåväl, tråget var hyfsat nytt och rent och skulle väl kunna tjänstgöra som provisorisk bakplåt. Där lades alltså katterna, traditionellt formade som enkla S eller korslagda S med russin i slingorna. Det slog mig därvid att det kanske var lika gott att jag inte fått bullarna klara i tid för att servera dem på arbetet, det kanske inte anses fullt politiskt korrekt här att servera dessa om hakkors påminnande bakverk, i synnerhet till judiska arbetskamrater.

När alla bullar var formade var det dags att pensla dem med ägg (inte allför svårt) och låta dem jäsa tio minuter längre. Under tiden angriper vi uppgiften att värma ugnen till 200 ° C. Det visar sig inte så svårt till en början, en snabb kalkyl visar att 400 ° Fahrenheit, vilket ugnen kan ställas in på, motsvarar 204 ° C, nära nog för att duga. Där ska katterna gräddas i tio minuter, nu borde svårigheterna äntligen vara över. Glädjen varar i tio minuter, varefter det visar sig att ugnen nog var ganska dåligt kalibrerad. Katterna är brända på undersidan och degiga inuti.

Mina misstankar riktas också mot den amerikanska ugnens egenartade konstruktion, med glödrött värmeelement två centimeter över ugnsbottnen som snabbt bränner sönder bakverken underifrån. Svenska ugnar har som bekant värmeelementen bakom plåtarna som avgränsar ugnsutrymmet, vilket medför långsammare reglering av värmen men tillåter jämnare och skonsammare uppvärmning. Kanske var det därför det inte fanns några bakplåtar till ugnen - vem har väl hört talas om att man grillar brödet när man bakar? (Utom i Elsass förstås, där man gör Tarte Flambée, ett slags pizza, på detta vis). Nästa omgång bröd, format efter det klassiska mönstret Änglahår, bakas vid 350 ° Fahrenheit (177 ° C) och ryker betydligt mindre. Faktiskt ser det till det yttre riktigt vettigt ut. Vid frukosten på julaftonsmorgonen bryter vi brödet med vänner från Sverige och Estland, och konstaterar att det faktiskt blev lussekatter till slut, bara något tyngre och matigare än den äktsvenska vetemjölsvarianten.

Så nu kan ni alla enkelt och bekvämt göra lussekatter under era resor till Amerika! Kom bara ihåg att skriva ut detta recept och ta med er, så är det hur lätt som helst. Om vi fortfarande är kvar här nästa jul så ska vi göra lutfisk också. Med bästa hälsningar från matredaktionen,


Back                                                          Tillbaka